Onaturlig död – Richard Shepherd

Jag läser inte jättemånga biografier men efter alla deckare med rättsläkarinslag vardet ganska intressant att titta på verkligheten bakom.

Richard Shepherd är en auktoritet inom sitt fält och har utfört runt 23000 obduktioner på allt från oväntade dödsfall utan uppenbar orsak till offer för olyckshändelser och terrordåd. Till slut drabbades han av post traumatisk stress. Inte till följd utav en enskild händelse utan kanske på den mängd som ackumulerats. Men kanske även på att den uppfostran som gått ut på att lägga locket på känslor av sorg och obehag tar ut sin rätt? Som en del i sin rehabilitering skrev han den här biografin.

Det var en ganska intressant tidsresa som skymtar fram i materialet. Från en tid där rättsläkare och polis obekymrat trampar runt på en brottsplats till dagens krav på skyddskläder för att inte kontaminera platsen med DNA. Han hinner också med en känga till hur NPM- styrningen urholkat verksamheten:

”Tyvärr gör kostnaden för en rättsmedicinsk undersökning, ofta flera tusen pund, att polisen ( särskilt, verkar det som, i slutet av ett budgetår) kan låta sig övertygasom att ett dödsfall nog inte är så misstänkt i alla fall och att det räcker med en klinisk ( Altså billigare) obduktion (s.364)”

Det här verkar vara en människa som verkligen gillar sitt jobb ( kanske inte alla aspekter) och brinner för det han gör. Ganska pedagogiskt förklarar han vissa saker om död, förruttnelse och sånt vi lekmän tror oss veta efter en överdos kriminalserier. Vi får också ett fint exempel på läsningens makt då han hävdar att allt i hans fall började med en kamrat som smugglat med sig sin fars lärobok i rättsmedicin, en liten röd bok med ett bildmaterial som kanske var mindre lämpligt för skolgossar men som lade grunden till en livslång fascination. Kanske främst genom bilden av rättsläkaren som med Holmesartad säkerhet delger sina slutsatser om hur det hela gått till.

Tycker man att medecin och kriminalteknik är det minsta intressant är den här boken värd sin tid, ganska lättläst med och inte frossande i blodiga detaljer kändes det som Jag undrade lite över hur det ser ut för svenska förhållanden? Är det samma utbildningsvägar eller skiljer det sig åt?

Bibliotekslån

The shining – Stephen King

Såhär i pandemitider bestämde jag mig för att täta en bildningslucka och läsa ” varsel” till slut. Vad skulle kunna gå fel med att isolera sig ihop med sin familj?

Kan ni alla grundstoryn?

Jack Torrance får den chans han behöver för att styra upp sitt liv. Hans supande och häftiga humör har kostat honom ett bra jobb och nästan hans familj. Att tillbringa vintern som hotellvaktmästare på Overlook hotell skulle ge pengar och tid både till familjen och att äntligen avsluta pjäsen han jobbar med.

Både hans fru Wendy och femårige sonen Danny är tveksamma till en vinter på hotellet men vet samtidigt att det här, i alla fall på pappret, är var de behöver. Men Danny drömmer mardrömmar om hotellet redan inan de kommer dit och hans låtsasasvän Tony varnar honom för att åka dit och för TEDROM.

Redan första dagen på hotellet ser Danny något i presidentsviten som ingen anan kan se. Men han möter också kocken Dick Halloran som i likhet med Danny har ” skimret”, hon kan känna av folks tankar och se sånt som inte alla ser. Han säger åt Danny att det som finns på hotellet inte är riktigt och att det bara är att blunda hårt så har det försvunnit när han öppnar ögonen. Men är det verkligen så att det räcker? När snön ligger meterdjup kring hotellet vaknar det till liv och vad detän är som finns där så är det ute efter Danny,

Jag slet ganska hårt för att komma in i boken. Inledningen är ett exempel på både Kings mångordighet och på tämligen kraftig översättning. Herregud! När en nu hottar upp nyutgåvan med att ändra titeln från första svenska utgåvans ” Varsel” till ” The shining” kundeman väl hottat upp översättningen? Så stappliga som den är förstår jag att Kings rykte som dålig litteratur inte bara var ännesbeingat… Men det är ett kanska snygg, om än omständig uppbyggnad av scenen och karaktärerna och sista tredjedelen blir det åka av!

Jag trodde faktiskt inte att jag skulle tycka att det vara så läskigt! Men när allt drar igång på allvar kryper det i mig av obehag och jag är glad över att inte läsa en säng på ett ödsligt hotell. Inte ens den styltiga översättningen kan hindra en från att se att det är snyggt hopsnickrat och jag håller andan fast jag egentligen vet hur det ska gå ( svårt att inte ha fått handlingen spoilad oavsett om man varken läst boken eller sett hela filmen)

Nu är jag rejält sugen på att läsa den uppföljning King släppte för några år sedan (”Doktor sömn” på svenska).

(Från egna bokhyllan)

Lite om Ivanhoe

God fortsättning! Jag hoppas ni haft ett fint årsskifte. Försöker se om Ivanhoe trots tre miljoner reklamavbrott och djupa suckar över hur bedrövlig den är i vissa avseenden. Kan hända är jag en smula splittrad för jag började googla vad som egentligen står på Ivanhoe sköld (Desdichado, spanska för arvlös) och den googlingen tog mig in på Litteraturbanken där man kan läsa en förkortad, svensk utgåva från 1902 i fulltext. http://runeberg.org/ivanhoe/

Har du inte hittat in på litteraturbanken innan så rekommenderar jag att botanisera runt där, en riktig guldgruva!

Mannen som vände insidan ut – Fred Vargas

Ni vet det där med böcker som andra rekommenderar? Små välmenta flaggviftningar om att ”du som gillar (…) borde verkligen läsa (…)!” Som dyker upp i diskussioner kring böcker, filmer eller bara allmänt prat. Ibland minns man faktiskt vad folk rekommenderar, till o med varför, och andra rekomenderar plötsligt precis samma bok. Man tänker att det låter vettigt, att man verkligen skulle vilja läsa den. Kanske slår man till och köper ( eller lånar, men då måste den ju tillbaka oavsett om man läst eller ej) boken. Men sen, sen blir den liggande och i bästa fall tar man fram boken, klappar lite på den och tänker att den verkar ju lovande men inte just nu… och sen faller den åter igen i nått slags Törnrosaslummer…

Känner ni igen er? Kanske, jag har en känsla om att inte vara ensam om det här.

I alla fall, en av alla dessa rekommendationer var Mannen som vände insidan ut. När en har får o gillar varulvsböcker borde man tydligen läsa just den boken fick jag höra från flera håll så jag köpte en pocket och den fick sedan ligga till sig i hyllan. Länge fick den ligga där för jag var aldrig riktigt sugen. Men så i förra helgen plockade jag upp den och plötsligt kändes det rätt att läsa om fårrivningar, eventuella varulvar och mord i franska bergsbyar. Kanske är jag glad att jag väntade ut den, det är en rätt speciell bok i vissa avseenden och jag behövde ha tålamod med den. Bitvis var det som att läsa en mkt fransk road-movie. Karaktärerna är kanske lite väl platta schabloner men på nått sätt förlåter man dem o låter sig svepas med. Jag har förstått att det finns tidigare delar i serien med poliskonstapel Adamsberg o kanske känner man annorlunda om man följt karaktären en tid?

Jag borde egentligen vara besviken när jag pratar om platta karaktärer och en intrig som jag rätt tidigt anade vart den var på väg men det är jag inte, jag tyckte faktiskt om den tid jag tillbringade mellan pärmarna. Så vilka ni än var som rekommenderade den ( för det har jag naturligtvis hunnit glömma) Så vill jag bara tacka för tipset!

Alltid samma visa

Idag är det två månader kvar till julafton och något längre till nyårsafton. Ändå tänker jag en hel del på klassikern ” Grevinnan och betjänten” och det ständiga upprepandet av samma ritualer. ”Same procedure as last year miss Sophie? Same procedure as every year James!” Det finns inte utrymme för några avsteg.

Varför dyker då denna klassiska sketch upp i mitt huvud? Jo, igår offentliggjordes nomineringarna till Augustpriset och genast är det samma visa som varje år. Medierna rapporterar om nomineringarna i varierande grad men ytterst få ger barn- och ungdomsnomineringarna något utrymme. Vi pratar långt och länge om vår oro för att barn- och unga inte läser och att läsförståelsen sjunker men ger inget utrymme åt att diskutera litteraturen. Vi gör hela höstlovet till läslov men lämnar inte utrymme till att rapportera om nomineringarna till ett av Sveriges stora litterära pris – som i barn- och ungdomsklassen klumpar ihop böcker av helt olika typer med helt olika målgrupper på ett sätt som gör att alltför många titlar missar chansen att lyftas fram. Då har jag inte ens tagit upp hur få böcker som får utrymme i tidningarnas recensioner – och hur få av dessa som är böcker för unga. Jag kan tänka att det inte är så. Konstigt att läsandet går ner när vi hela tiden gör det klart för det uppväxande släktet att läsning och litteratur är något som inte förtjänar vår uppmärksamhet.

Jag tror att vi måste låta den ta plats igen. Både i medierna och i våra samtal. Ge inte efter för den stora tröttman du känner när barn- och ungdomslitteratur ännu ett år förminskas. Läs bra böcker så du kan tipsa vidare. Prata om dom med andra. Prata böcker vid fikabordet även med folk du inte brukar prata böcker med. Dela läsupplevelser med varandra. Arbeta för att olika slags böcker finns tillgängliga.

Törnrosasömn

Och bloggen sov i hundra år, hundra år….

Lite så känns det. Det har varit jobb, jobb, jobb och det där omtalade livspusslet. Varken ork eller lust till nått bloggande. Men så det sista har jag allt oftare kommit på mig själv med att tänka ”Det här borde jag skriva om” . Kanske blir det så, kanske finns inte orken där men nån stans har skrivlusten vaknat.

Hajar!

Råkade gå in på bokhandel igår, råkade visst köpa ett par böcker. Bland annat såg jag att Sara Sheppard ( dinosauriedrottningen ni vet) släppt en hajbok som jag impulsköpte.

  
Nioåringen o jag började genast testköra den. Utmärkt kvällsläsning förutom att vi, med facit i hand, nog borde hoppat över historien om pojken som fick sin arm avbiten så där precis före sovdags…  Snart sexåringen gillade också men vis av skadan har jag editerat läsningen lite där.  Tyvärr funkar inte den metoden på mig själv. Läste att den vitfenade oceanhajen, som räknas till de farligaste hajarterna, siktats i gullmarsfjorden en gång vilket är alldeles för nära för min smak. Min tröst är att den nog var halvt ihjälfryst o kanske inte så hungrig men jag är glad att badsäsongen är över!

  

En bön för de stulna – Jennifer Clement

Jag läste en fullständigt fantastisk bok som jag inte orkar blogga ordentligt om men jag kan tipsa om den som sommarläsning. Den heter En bön för de stulna av och handlar om flickor och kvinnors situation i Mexikanska bergsbyar i skuggan av knarkkartellerna. Jag fattar inte hur ett så eländigt ämne kan bli en så trevlig bok! I övrigt vet jag inte riktigt vad jag ska säga mer än att det var en av årets bästa läsupplevelser för min del, Läs!

(Bibliotekslån)

Är det någon som undrar vad jag haft för mig är svaret jobbat, jobbat jobbat… Jag har läst en hel del men inte skrivit en rad om det mer än möjligen på instagram. Nu är det spurten fram till semestern och som vanligt bunkrar jag sommarläsning på ett sätt som visar att jag totalt glömt den lilla detaljen att min lästid begränsas av att barnen vill ha mat och uppmärksamhet.

Detta med att välja favoritbok?

Förra veckans schlagerfestival var en rätt bedrövlig tillställning men i klippet innan Saades låt hajade jag till. Han sa något i stil med att han inte kan välja en favoritlåt för han tycker alldeles för mycket om musik för att kunna begränsa sig till en enda. Jag nickade ivrigt för precis så är det för mig översatt till litteratur och favoritbok. Det GÅR helt enkelt inte att bara välja en enda, jag brukar alltid komma med ett gäng titlar och de varierar med tid och dagsform. Vissa böcker hänger med genom åren, andra har topplats len mycket begränsad tid och andra växer till sig genom åren. Det hänger inte bara ihop med om böckerna är ”bra” eller ej utan om vad de säger mig i det läge av livet jag befinner mig i.
Visst kan jag förstå tjusningen med att rösta fram topplistor i olika ämnen men som sagt, för mig går det inte bara att välja en enda titel. Bokbloggarvärlden är ju rätt listig av sig men jag kan inte vara ensam om den här känslan.
För övrigt läser jag faktiskt hyfsat mycket nu igen även om inte en rad har hittat över hit till bloggen. Kanske kommer skrivlusten tillbaka nu när projekt c- kort är i mål o våren närmar sig eller så har jag kvar titeln ”mest oinspirerade och improduktiva bokbloggare” ett par månader till.

att vilja men inte orka…

Lite där befinner jag mig  nu. Jag är omgiven av tusentals frestelser och eftersom lastbilsteorinteorin är skriven, godkänd och inte slukar all min vakna tid (som den gjorde tills jag typ kräktes på den) kan jag läsa vad sjutton jag vill just nu… och visst bär jag hem ett o annat. (som om inte bokhögarna här hemma hotade att dränka mig redan förut) men lusten o orken infinner sig inte riktigt. Jag läser lite håglöst och har svårt att fastna. tror att det kan bero på allmän tröttma och tänker att det är ok, jag vill inte att varken läsningen eller bloggen ska handla om att prestera. Klämde således en Daisy darymple-deckare. Mkt lättviktig mysmordslitteratur men där ligger ribban just nu.